Claphaminstitutet fortsätter förljuga

I en artikel i Världen idag skriver Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet att hjärnan är skapad för religion och att det skulle vara ett problem för ateister. Jag tänkte titta på artikeln och avslöja lögnerna och det fortsatta propaganda-dravlet från de militanta kristna på Clapham-institutet. Är det inte märkligt att dessa kristna, vilka anser att deras religion är grunden för moral, ljuger så mycket för att försvara sina vidskepligheter?

Det är inte lätt att vara ateist. En av de största svårigheterna med en ateistisk livsåskådning är hur man ska förklara den allmänna förekomsten av religiös tro. Globalt sett är det bara en av tio som inte bekänner sig tro på en gudomlig makt. Tron är den normala mänskliga grundhållningen, inte otron. Varför då, kan man undra?

Tvärtom, det är jättelätt att vara ateist och påståendet att det skulle vara svårt att föklara förekomsten av religiös tro är naturligtvis lögn. Det finns en mängd forskning som förklarar hur religion är ett resultat att vår hjärnas överaktiva associationsförmåga (enkelt uttryckt). Jag har hittat två lättlästa essäer som jag kan rekommendera: The religious brain av Peter Q. Deeley och Religion: Bound to believe? av Pascal Boyer. Men vänta, det följer ironi av sällan skådat slag längre ner i artikeln:

Människans hjärna är skapad och förprogrammerad för religiösa upplevelser. Den slutsatsen kan dras ur en studie publicerad tidigare i år i artikeln Cognitive and neural foundations of religious belief, i tidskriften Proceedings of the national academy of sciences. (PNAS 2009 106:4876-488).

Detta skulle alltså utgöra en intellektuell uppförsbacke för ateisterna då religiösa fundamentalister till och med har forskning bakom sig:

Skulle vår gudslängtan och vår hjärnas beredskap för religiösa upplevelser vara den enda mänskliga drift och längtan som det inte finns någon faktisk grund för, och ingen relevant tillfredsställelse för? Ateisterna har onekligen en intellektuell uppförsbacke.

För det första går det inte att hitta artikeln med den referens de angett. Googlar man på den hittar man bara referenser till Claphampropaganda i olika former. Söker man däremot på artikelns titel så finner man den i PNAS. Ironin blir total, då det står följande att läsa i abstract:

Our results are unique in demonstrating that specific components of religious belief are mediated by well-known brain networks, and support contemporary psychological theories that ground religious belief within evolutionary adaptive cognitive functions.

Resultatet styrker alltså teorierna om att religiositet är ett resulat av adaptiva kognitiva funktioner som uppkommit genom evolution.

Här verkar vi alltså ha ett fall av medveten förvrängning av forskningsresultat i syfte att ge Claphaminstitutets propaganda ett sken av vetenskaplighet. Misslyckandet är uppenbart, men de räknar väl antagligen inte med att någon ska söka rätt på artikeln de refererar till, än mindre läsa den.

Mer propaganda

Det har varit tyst här ett tag, vilket somliga av er kanske tolkat som att Bunta ihop gått och dött, vilket icke är fallet. En liten dotter, omlokalisering och en välfylld arbetskalender har sett till att effektivt hålla mig borta från bloggandet. Dessutom har jag faktiskt inte hittat något som jag tyckt varit värt att spendera den lilla dyrbara fritid jag har på att blogga om. Som jag lovade i min första post, kommer inte den här bloggen att innehålla en massa navelskåderi och trivialiteter om vad som händer i mitt, relativt sett, betydelselösa liv. Tanken är att det ska vara åtmistone en del arbete och tankemöda bakom varje inlägg och att det ska innehålla något av värde. Vi får se om jag lyckas...

Per Ewert har inte bemödat sig med att svara på min kritik av hans "svar", vilket förstås är lite tråkigt, men inte särskilt oväntat.

Dock har han och hans vänner på Claphaminstitutet skrivit en insändare i Dagen. Jag tänkte för intressets skull titta på den lite mer ur ett propaganda-perspektiv och intressera mig för strukturen i skrivandet.

Vi kan börja med rubriken och första meningen:

Den kristne vet vad han tror - ateisten tror att han vet

Vi har egentligen ingen religionsdebatt värd namnet i Sverige. Alltför ofta händer det att man talar förbi varandra, och det är anmärkningsvärt hur i övrigt kloka och intelligenta personer kan bli så ytliga i sina argument och så styrda av känslor som när de argumenterar för sin ateism och mot tron.

Ordvrängeriet börjar direkt i rubriken genom att påskina att tron är mer ödmjuk än den tentativa vetskap som den vetenskapliga metoden (som trots allt är grogrund för ateismen) erbjuder. Ett solklart fall av att svartmåla essensen i vad en ateist menar när han säger att han tror att han vet något. Denna tentativa vetskap är baserad på en enorm mängd insamlad data och hundratusentals man-år av undersökningar runt världens beskaffenhet. Hittills har inga hypoteser om gudar krävts för att förklara materiens beteende och existens.

Artikeln ondgör sig över ett debattinlägg av Dan Larhammar, så de börjar i första meningen med att misskreditera hans person, genom att med en von-oben attityd konstatera att det inte förekommer någon religionsdebatt värd namnet från ateistiskt håll. Meningen tillför inget alls av substans till debatten, utan har som enda syfte att misskreditera motståndaren.

Dan Larhammar (Dagen 7 augusti) förnekar Sten-Gunnar Hedins tolkning (Dagen den 23 juli) av varför ateisterna är så aggressiva.

Notera användandet av ordet förneka, vilket direkt antyder att Larhammar är skyldig till något, medan den fromme Hedin däremot försöker sig på en tolkning. Läser man de båda artiklarna så är det snarare en ett försök till förklaring av de flesta ateisters tankesätt som Larhammar gör, medan Hedin knappast tolkar någonting, utan levererar i sin krönika en faktuell förklaring till varför "militanta ateister" är så aggresiva. Alla ateister är alltså aggresiva enligt artikelförfattarna.

Notera även polariseringen gärna man framställer i många artiklar (Ateist = aggresiv, militant - Religiös = from, ödmjuk). Detta är uttalade strategier som använts ett bra tag av de kristna tankesmedjorna i USA.

I stället levererar han en tolkning av varför människor tror: De är så rädda för ovissheten att de måste fylla ut den med påhittade sagor om övernaturliga väsen. Denna debatteknik där man från början bestämt sig för att motparten är inskränkt och fördomsfull är både ointressant och meningslös.

Här har de missförstått och dessutom felrepresenterat vad Larhammar skriver. Det är nämligen inte så att Larhammar lägger någon värdering i det faktiskt observerade beteendet hos människor att uppfinna "mentala snuttefiltar" vid osäkerhet. Han menar bara att religion troligtvis också är en sådan. Det är Clapham-gänget som lägger värderingen "inskränkt och fördumsfull" till denna väl dokumenterade företeelse.

Hedins exempel med apelsinen har Larhammar missförstått helt. Enligt hans logik är det endast konstaterbara orsakssammanhang som kan vara sanna, allt annat avfärdas som något vi vet är falskt.

Återigen en uppenbart medveten feltolkning. Larhammar talar inte om vad som är sant eller osant, utan erbjuder en förklaring till händelseförloppet som inte kräver en gud. En förklaring baserad på observerade och dokumenterade fenomen. Att sedan göra antagandet att denna förklaring är den mest troliga verkar tydligen vara ett tecken på binärt tänkande.

Återigen målar man upp bilden av den binärt tänkande ateisten, vilket är ett medvetet sätt att försöka misskreditera sina meningsmotståndare utan att bemöta argumenten över huvud taget. Jag börjar förstå vad de menar med att vi inte har någon "religionsdebatt värd namnet i Sverige"...

Men för en gudstroende människa står vetenskap och logik inte på något sätt i motsats till tron på Guds ingripande i världen. Tro och vetande är två sfärer som båda äger berättigande, och det är ingalunda någon omöjlig tanke att Gud skulle kunna verka också genom det till synes slumpartade.

Notera skillnaden i tonfall när man presenterar sin öppensinniga position. Alla är lika värda och ska ha likaberättigande...

Problemet med ateisternas argumentation är att de försöker dra in tron på logikens och vetandets område, för att sedan försöka vederlägga den med logiska bevis. Detta låter sig inte göras, liksom det inte heller är möjligt att i strikt mening bevisa Guds existens.

Det är faktiskt ett ganska litet antal ateister som påstår sig vederlägga guds existens med logiska bevis. Den absoluta majoriteten verkar anse att guds-hypotesen helt enkelt inte tillför något som förklaringsmodell och säger därför att det troligtvis inte finns någon gud. Detta är återigen ett klassiskt retoriskt knep där man tillskriver alla sina meningsmotståndare en position och sedan attackerar den. Som om ateister vore en homogen grupp som delade exakt samma uppfattning.

Miljarder människor tror på en högre gudomlig existens, vilket ur kognitiv aspekt borde intressera även en ateist, menar Hedin, i stället för att bara dumförklara alla dessa. Tron innebär ett medvetet sätt att leva ut och sätta ord på våra existentiella val och antaganden. Sådana val och antaganden gör varje människa i sitt vardagsliv, oavsett om vi kallar oss gudstroende eller ateister. Den kristna tron när den är som bäst är en stor tillgång i den viktiga processen att reflektera och vara beredda att ompröva och utvecklas som människor.

Hedins artikel använder en nästan-argumentum ad populum, men istället för att direkt använda majoritet som ett argument, väver man in det som ett retoriskt knep och nämner det i förbifarten för att tala om att ateister åtminstone kognitivt borde intressera sig för detta. Effekten blir emellertid densamma. Dessutom är det väl exakt detta ateister som diskuterar och debatterar gör. Återigen sätter man dessutom kollektivt en egenskap på alla ateister, dvs att de dumförklarar religiöst troende.

Detta åtföljs av en harang där Claphamisterna har det uppenbara syftet att försöka likställa ateism med tro, vilket är ett av de sämre argument religöst troende tidigare framfört rakt ut. Denna gång är det dock aningen mer kamouflerat.

Slutligen är det viktigt att påminna om att den kristna tron inte är något som vi troende i dag uppfunnit själva, utan något som kommit till oss. Det judiska folkets historia, personen Jesus, händelserna kring hans död och uppståndelse, de nytestamentliga texternas vittnesbörd samt kyrkans existens och utveckling under 2000 år är ett empiriskt underlag som inte kan viftas bort. Åtminstone så länge man inte har en dold agenda som syftar till att konsekvent misstänkliggöra en i grunden trovärdig världsbild som den kristna. Vi hoppas dock på en fortsatt saklig diskussion.

Det faktum att man under en väldigt lång tid trott på något och att den judiska tron delat upp sig i en mängd sekter under lång tid, innebär inte att det utgör ett empiriskt underlag för något annat än religionshistoria. Med Clapham-logiken borde hinduism vara än mer sann då den har dokumenterade rötter ännu längre tillbaka i tiden än kristendomen.

Ironin i de två sista meningarna är förbluffande. Man väver lite snyggt in antydanden om en sekulär konspiration (Snälla, kan ni inte tala om vilken den dolda agendan är och vem som står bakom? Jag avlider snart av nyfikenhet!) med ett faktuellt konstaterande att den kristna världsbilden är trovärdig. Naturligtvis behöver man inte styrka sina påståenden om att den är trovärdig, man behöver ju bara tro. I nästa mening hoppas de på en saklig diskussion!

Studerar man artiklarna är det uteslutande Larhammar som varit saklig och utan att angripa någons person beskrivit sin analys med stöd i vad vi faktiskt vet. Det är Claphamgänget som använder propaganda, tomma ord och vaga antydanden.