Kommer jag bli olaglig?

Tydligen har ett organisation av 57 "muslimska nationer" (hur bisarrt är det inte att tilldela en hel nation en religionstillhörighet?) lyckats få igenom första stegen mot ett FN-stött förbud mot förtal av religion. Det skulle i princip innebära att någon som jag skulle vara i riskzonen för att, helt FN-sanktionerat, hamna i fängelse. Det finns redan många idag som är frihetsberövade efter att ha blivit anklagade för hädelse, skillnaden skulle nu vara att en regim som den i Iran (eller USA för den delen) helt med FNs goda minne skulle kunna fängsla meningsmotståndare och hänvisa till den här lagen.

Jag har hela tiden tyckt att humanisternas utspel om avskaffandet av religionsfriheten (Något i stil med: Varför ska religiösa ha dubbla rättigheter? Räcker inte yttrandefriheten?) har varit en smula löjeväckande och gett en bild av humanisterna som ett gäng mediakåta gaphalsar. Men när man ser denna typ av utspel, i ett såpass tongivande organ som FN, blir jag lite fundersam om det ändå inte finns en poäng i deras argumentation.

Precis som artikeln antyder, kan detta även få mer långtgående konsekvenser. Eftersom det inte är religiösa människor den söker att "skydda" mot förtal, utan skydd mot kritik av själva religionen i sig, innebär det att man på något sätt legalt måste komma fram till att det som religionen predikar är absolut sanning. Detta eftersom definitionen av förtal innefattar att det man säger måste vara osant för att kunna klassas som förtal. Problemen finns således inte bara demokratiskt, i den mening att allt måste kunna debatteras och kritiseras i ett öppet samhälle, utan även på ett logiskt plan. Flera religiösa övertygelser emotsäger dessutom varandra, men ändå ska de alltså alla bedömas som sanning. Förslaget skulle troligtvis även gå stick i stäv med de FN-resolutioner som innebär åsiktsfrihet och yttrandefrihet, eller åtminstone innebära en stor begränsning av dessa rättigheter.

När länder med en majoritet av muslimska medborgare, eller en majoritet av muslimer vid makten, går samman i FN för att göra denna typ av utspel, kan man starkt misstänka att de ämnar använda FN som skydd för att mer effektivt kunna verkställa förföljelse av meningsmotståndare inom sina egna länder. Det är ju ingen hemlighet att de muslimska teokratierna tillhör de länder där de mänskliga friheterna är som mest begränsade.

Yttrandefrihet och åsiktsfrihet, dem ska man definitivt inte bunta ihop o slå ihjäl...

Läste om detta på Pharyngula...

Kulturrelativism och feminism

För ungefär ett år sedan besökte jag en "debatt" mellan humanisternas posterboy Christer Sturmark och söderhöjdskyrkans andlige ledare Stefan Swärd. Det blev inte särskilt mycket till debatt, då Christer (bortsett från jag själv) troligtvis var den enda fritänkare/skeptiker/humanist/ateist i rummet. Det var snarare en utfrågning om vad humanisterna egentligen står för, mycket baserat runt vad Christer skrivit i sin bok Tro och vetande 2.0. Stefan hanterade samtalet föredömligt och tonen i själva "debatten" var mycket god. Man kom faktiskt till och med överens om att tillsammans skriva en debattartikel om kulturrelativismen och hur den blundar för hur extrema religiösa åsikter bryter mot våra grundläggande friheter. Antagligen gick man i artikeln inte lika långt i sin kritik som både Sturmark eller Swärd hade velat, då den givetvis var en kompromiss. Det slutade med ljumma fördömanden av marginella företeelser som Plymouthbröderna och kritik av islam i länder långt borta från Sverige.

Detta var antagligen ett modigt drag av Swärd, då intern-kritik inte varit kristna rörelsens främsta kännetecken. Det ska i ärlighetens namn tilläggas att kritiken börjat komma fram på ett annat sätt i och med det ökande bloggandet. Tyvärr intriktas kritiken mest åt interna angelägenheter och i betydligt mindre utsträckning de stora frågorna rörande hur man ska förhålla sig till värderingar, även om det givetvis finns undantag.

Jag skulle vilja extrapolera deras debattartikel, speciellt efter att ha sett UR-programmet Skolfront om kulturkrockar i skolan, till att handla om hur de religioner som finns i Sverige idag sitter som en sandpappers-valla på framstegsskidorna för mänskliga rättigheter. Bara det faktum att religiösa dogma helt plötsligt börjat kallas "kultur" är för mig helt obegripligt.

De relativistiska idéerna, som fått så starkt fotfäste inom svensk politik och media, riskerar att urholka mycket av det som uppnåtts de senaste 100 åren vad gäller jämställdhet och jämlikhet. Man pratar om att bemöta religioner och kulturer med respekt och ömsesidig förståelse, vilket givetvis är totalt omöjligt när de religösa fantasierna har just det motsatta syftet. När de verkar för förtryck och mot ifrågasättande finns ingen möjlighet till dialog. Men det Svensson-ljumma förhållande att aldrig vilja uppröra eller stöta utnyttjas av allehanda skrifttroende vettvillingar att fortsätta sprida sin medeltidsideologi. Det är vämjeligt att se hur många unga vänster-människor som i sin inklusionsiver försvarar de dogmatiska trosuppfattningar som förtrycker kvinnor, som om de helt glömt bort sin historia. Som om jämställdhetskampen aldrig ens startat. Man tar sina rättigheter för givet och hindrar feminismen att flytta fram sina positioner i strävan för ett mer jämställt samhälle.

Skulle någon våga tala emot dem, stämplas man antingen som främligsfientlig om man vågar sig på att anklaga islam, eller någon form av åsiktsfascist i det fall man attackerar "kristna värderingar". Lokala politiker ges beröm för att man lyckats ordna så att de stackars muslimska barnen ska slippa vara med i simhallen eller lyssna på, gud förbjude, musik. Frikyrkopastorer kokar ihop allehanda lögner om att homosexualitet leder till djursex och att det minsann är bögarnas fel att AIDS finns. De spritt språngande galna fundamentalisterna i sveriges frikyrkor vill ta bort rätten till abort och sprida sina "kristna familjevärderingar" (Läs: "Knip käft, stå vid spisen och föd barn, kärring!"). Alla dessa kränkningar av mänskliga rättigheter låter vi ske i kulturrelativismens namn.

Jag tycker det är dags att sluta mjäka med fundamentalister och låta relativismen inför "kultur" och religion dö. Jag vill leva i en värld där jag kan säga till en galenpanna att dennes åsikter är förkastliga och oacceptabla, utan att bli uthängd som rasist eller kränkare. Religionsfrihet innebär att var och en är fri att tro vad de vill, eller fri att inte tro på något alls. Det betyder inte att religiösa idéer och vanföreställningar är immuna mot kritik.

Överdrivna kulturrelativistiska idéer, dem ska man bara bunta ihop o slå hjäl...

Tragik i Pakistan

Det här inlägget ägnar jag åt de ljumt religösa av alla trosriktningar, som vägrar tala ut mot konsekvenserna av fundamentalism, oavsett religion. I norra delen av Pakistan, i Swat-dalen har talibaner härjat det senaste åren. Först nu börjar man på allvar rapportera om det i nyheterna. Flickskolor har bränts, all form av underhållning har förbjudits och de som inte lyder har har gått ett våldsamt öde till mötes. Nu verkar det som att de får sin vilja igenom och den pakistanska regimen tillåter att Sharia-lag införs i området.

Det är för mig ofattbart hur det främst är sekulariserade människor, eller fundmentalister av motsatt trosriktning som vågar kritisera de mest avskyvärda formerna av vidskepelse. Medan de flesta religiösa i västvärlden hävdar att deras religion är fridsälskande och förbrödrande, tiger de stilla när ohyggliga brott begås i samma religions namn långt bort från deras trygga villaförorter. "De har ju förstått fel!" eller "Jag kan inte hållas ansvarig för hur andra tolkar min religion. Jag tolkar den ju rätt.". Ni borde stå på barrikaderna och försvara er position tills era röster blev hesa! Ta ansvar för vad de sagor ni så högt värderar faktiskt innehåller. Eller håller ni kanske innerst inne med?

Det är knappt att ens medierna vågar uttala sig kritiskt. Sällan ser man så politiskt korrekt skrivna artiklar som när det handlar om vansinnesdåd begågna i religionens namn. Man verkar extra rädd att kritisera de muslimer vars terrorhandlingar uppenbarligen haft avsedd effekt. Likt mobbingoffer på skolgården verkar de huka för budskapet som bankats in; "Knip käft, annars blir det mer stryk!"

Tyvärr är det inte alltid lika uppenbart som i Swat-dalen, där människor blir mördade för att de inte lever enligt rätt sorts vidskepligheter. Kristendomen har sina fundamentalister som sitter på andra sidan Atlanten och skickar bombplan att bomba muslimer eller andra som inte vältrar sig i dyn för att få amerikanernas gillande. Katoliker i Afrika understödjer folkmord i Rwanda, där rädda människor som sökt fristad i kyrkorna istället blev instängda i heliga slakthus. Offrade till en osynlig tyrann, för att de hade fel etnicitet.

Jag kom att tänka på detta då jag tittade på den senaste bildserien från Boston Globes "The big picture". Det är bilder som nästan alltid lyckas beröra.

Den här gången vill jag inte bunta ihop något. Jag vill bara gråta en ilsken, bitter tår för de flickor som berövas en framtid i Pakistan och alla de barn som får växa upp i en värld utan musik och dans.

Knappast schizofren

Mats Selander, en lärare från den kristna fundamentalistorganisationen Credoakademin, beskriver på Newsmill den svenska "abortkulturen" som schizofren. Detta i samband med ett uppmärksammat fall där en kvinna gjort abort två gånger då hon fått reda på att fostret är en flicka och överläkaren haft svårt att veta hur man ska ta ställning till saken.

Han öppnar med en pinsam jämförelse mellan kor och människor och konstaterar att liberaler och feminister inte gör samma jämförelser mellan kön när det gäller djur. Ergo, vi behandlar människor på ett annorlunda sätt än djuren. Uppenbarligen ett försök att misskreditera den logiska slutsatsen från en samlad vetenskap att människan också är ett djur. Detta är förstås något som fundamentalisterna gör sitt bästa att förneka, eftersom det inte stämmer överens med deras tro på att den galna folkmördaren i skyn bryr sig om oss människor i minsta detalj eftersom vi är "utvalda" att regera över allt i världen.

Det mesta är det gamla vanliga abortmotståndar-tramset, där normalt sett det enda egentliga alternativet som presenteras är adoption. Det finns mängder med mer vältaliga än jag som skjutit denna lösning i sank.

Det stora problemet med artikeln är dock den underton den har och de antaganden man gör om människor som värnar om rätten till abort. För det första antar man att man måste inta absolutistisk inställning i frågan. Dvs, att en abortförespråkare inte kan se abort som något tråkigt, utan som ett neutralt ingrepp att jämföra med ett besök hos tandläkaren. Jag är helt övertygad om att de allra flesta inte ser företeelsen på det här sättet. Det är förstås inte konstigt att en religiös fanatiker tillskriver sina motståndare dessa egenskaper, eftersom det är ett så självklart sätt för dem själva att se världen.

För det andra är det inte schizofrent i den mening att man med en liberal världssyn har något egentligt problem att hantera frågan. Man ställer två jämlikhetsfrågor mot varandra (rätten till abort och lika rättigheter för män och kvinnor) och man antar att det ska behöva göras en bedömning om vilken som är viktigast. Vad det handlar om här är ju inte att den ena övertrumfar den andra, utan att rätten till fri abort i det här fallet uppenbart missbrukas. För att slita ytterligera på en gammal klyscha: rättigheter innebär skyldigheter.

För det tredje, man rör inte det som är kärnan i hela debatten, dvs varför aborter utförs. När en fundamentalist vill förbjuda abort gör han i samma veva antagandet att abort inte skulle behövas om man levde efter just hanns dogmatiska villfarelser om hur världen borde vara beskaffad. I de teokratier där religionen har störst inflytande över politiken har också mänskliga rättigheter och friheter fått stå tillbaka, det är nämligen inte förenligt med de flesta religioner att tänka fritt. Den judiska sekt som har störst inflytande i norra Europa och västvärlden, kristendomen, varnar till och med för evigt död och plåga för den som vågar tänka rationellt och ifrågasätta. Detta är ett väldigt vanligt inslag i de allra flesta religioner, som givetvis har syftet att stärka religionens makt med hot om ett helvete vars existens man aldrig kan verifiera.

Den absoluta lösningen med förbud som abortmotståndarna förespråkar är inte rimlig. Däremot kan vi arbeta för att minska antalet aborter, oavsett skäl. Utbildning i familjeplanering och preventivmedel, sexualundervisning, arbeta för minskad fattigdom och ökad jämställdhet. Det är förstås lätt att förstå varför de religiösa abortmotståndarna inte tycker det är en bra lösning. Religionens konstanta skambeläggande av (främst kvinnors) sexualitet och synen på kvinnan som en varelse underkastad mannen är inte bara ett problem i de samhällen som lever enligt medeltida normer. Det förekommer i en icke obetydlig grad i moderna frikyrkor bland både unga och gamla idag, i Sverige.

Det är också intressant att notera att Selander inte på något sätt försvarar jämställdheten, faktiskt lika lite som han försvarar rätten till abort, utan verkar tala om den i nedvärderande ton som en "politiskt korrekt" åsikt.

Som någon påpekade för mig igår, är dessa tokiga fundamentalister relativt få i Sverige och saknar egentlig makt om man gör en jämförelse med t.ex USA. De är dock väldigt högljudda och verkar få vind under sina vingar när man i Sverige ser ett större stöd för värdekonservativa, nationalromantiska åsikter. Med en frikyrka som sneglar åt katolicismen (ja, jag läser även kristna bloggar) och ultrakonservativa partier som får allt större stöd finns anledning till oro. Det var en av anledningarna till att jag började blogga. Kan man inte resonera med dem så är det bra om de ser att det finns många som biter ifrån när de spyr ut sina lögner och villfarelser.

Absolutistiska idéer och teokratiska vanföreställningar, dem ska man bara bunta ihop o slå hjäl...

Smolk i bägaren? Icke!

Jag tänkte se det här som en första liten övning på bloggeriet, så ha överseende och rätta mig gärna om jag har fel. Jag tål nämligen kritik och kan ändra uppfattning.

På sajten Newsmill kan man läsa debatt-inlägg av varierande kvalitet och karaktär. I samband med firandet av att det var 200 år sedan Darwin föddes gör de religiösa fundamentalisterna allt för att så rädsla, misstro och tvivel (fritt översatt från ett fantastiskt bra uttryck på engelska - FUD).

Ett av de mer patetiska exempel jag hittat, kommer från en farbror vid namn Per Ewert. Hans argumentation är så dålig att till och med jag som inte har ett enda universitetspoäng i biologi kan se igenom missförstånden (lögnerna?) i hans förvanskning av en av de största vetenskapliga upptäckterna i modern tid. Det är svårt för mig att tro att hans artikel inte är ett medvetet falsarium av fakta, med syfte att sprida de svenska kristna fundamentalisternas propaganda. Men å andra sidan kan ju karln helt enkelt vara imbecill...

Han börjar sin argumentation med att påpeka att han inte är den vanliga sortens Intelligent Design-anhängare genom att beskriva sin uppfattning om designargumentet:

Istället avser jag själva universums fysiska och kemiska grundförutsättningar, dess naturlagar och förbluffande noggrannhet, där varje parameter tycks perfekt inställd för att kunna resultera i ett livstillåtande universum.

Denna idé förutsätter att liv bara kan existera i den form vi känner till. Här menar jag givetvis inte livsformer på något metafysiskt plan, utan att det skulle kunna existera livsformer givet andra premisser i hur universum är uppbyggt. Vi känner inte till vilka fundementala förutsättningar som skulle omintetgöra möjligheten för liv i universum. Samma resultat av våra observationer upnås om vi förutsätter att livet är inställt för att existera i vårt universum istället.

Det är faktiskt så att många exempel på finjustering är bevis på att livet är inställt efter förutsättningarna i vårt universum, inte vice versa. Detta är dessutom precis vad evolutionsteorin förutsäger.

Vidare försökar han, som genom magi eller kanske med en bön till en skäggig massmmördare i himlen, få det till att evolutionsteorin är en sorts omvänd god-of-the-gaps-teori. Det roliga slutar inte där. Som stöd för detta hävdar han att Darwins teori inte kan förklara hela universums uppkomst och allt däremellan. Sedan citrerar han Om arternas uppkomst där Darwin själv skriver att teorin inte kan förklara hur det började. Vidare följer irrelevant bladder om att Darwin trots allt troligtvis var troende och faktiskt hänvisar till alltet som en skapelse, men att detta redigerats bort i den svenska översättningen. Det måste vara en K O N S P I R A T I O N av de onda naturvetenskaparna!

För er som inte fattat än, så har farbror Ewert själv använt god-of-the-gaps-argumentet som stöd för att evolutionsteorin är baserad på ett omvänt god-of-the-gaps-argument. Dessutom har han undanhållit den fundamentala sanningen, nämligen att att vi kan förklara mer med teorin än vad vi inte kan förklara med teorin. De teorier som Darwin framlade var givetvis inte avsedda att förklara allt, utan var en bra förlaga till hur vi skulle förklara fenomenet evolution. Vill man studera livets uppkomst finns teorin om Abiogenes.

Efter detta försöker han med en matematisk krumbukt och lite appeal to authority-argumentation förklara att livets uppkomst är ohyggligt osannolik. Sannolikhetskalkyler likt dessa är totalt meningslösa eftersom man antar att proteinmolekyler måste anta en viss specifik form och sedan beräknar sannolikheten utifrån detta. I verkligheten finns det en mängd olika molekyler som kan främja biologisk aktivitet och alla dessa (inte bara proteiner) måste tas med i kalkylen. Man tänker inte heller på att antalet "försök" som gjordes för att bilda en sådan molekyl var fantastiskt många som skedde parallellt, dessutom under en för de flesta människor ogreppbar tidsrymd.

Vad vore en svavelosande predikan utan exemplet på en omvändelse av det mest osannolika slag? Givetvis tar han upp även detta i form av Antony Flews, säkerligen en mycket kompetent vetenskapsman, som ansvarat för arbetet med att kartlägga det mänskliga genomet.

En av mänsklighetens största vetenskapliga triumfer var när människans fullständiga genetiska kod stod klarlagd år 2000. Francis Collins, den ansvarige för hela projektet och numera en bekännande kristen, såg sig efteråt nödgad att ge ut en bok där han förklarade hur livets kod otvetydigt pekar på en Skapare

Med detta hävdas att designargumentet vinner för att en väldigt framstående vetenskapsman valt att bekänna sig till en av de större judiska sekterna (kristendomen i det här fallet). Återigen appeal to authority, men dessutom ett annat logiskt felslut; bara för att vi väljer att visualisera DNA som kod (ATGC), betyder inte det att DNA är en kod.

Jag tror att jag tänker ägna relativt liten tid framöver med att fortsätta bemöta "argumentation" av den här formen på bloggen, eftersom den är så infantil och har bemötts så många gånger. Det är som att kreationisterna, istället för att faktiskt producera några vetenskapliga förutsägelser och riktig forskning, försöker föra ett propagandakrig där de tror att de ska kunna få en lögn att bli sanning bara för att de upprepar den tillräckligt många gånger. Den strategin funkar uppenbarligen med religion, där ingenting är verifierbart och man aktivt avråds från fritt tänkande, men det blir svårt att lyckas inom vetenskapen när verkligheten kallt stirrar tillbaka med hårda fakta.

Det finns mer att kritisera i debattinlägget, men jag blir bara matt av att stirra på dumheten. Det är ofattbart hur man lyckas kondensera så mycket smörja i en så kort text... Jag tänker inte låta en dåligt argumenterande kreationist vara ett smolk i bägaren. Jag tänker fira Darwin-året till minne av en stor och modig vetenskapsman.

Dåliga kreationistargument, dem ska man bara bunta ihop o slå hjäl...

Vad är nu detta frågan om?

Jaha, då har ytterligare en blogg sett dagens ljus. Enligt statistik är sannolikheten stor att denna post är den enda som ni kommer få se från mig och att Bunta ihop inom en månad kommer att vara en obetydlig parentes i bloggosfärens historia.

Jag ämnar dock göra mitt bästa för att Bunta ihop inte ska dö osedd, även om jag inte har några illusioner om heltidsbloggande. Uppdateringsfrekvensen kommer troligtvis vara minst sagt sporadisk, men förhoppningsvis kommer det därför inte vara lika mycket tangentbordsdiarré som man vant sig vid i den oöverskådliga mängd bloggar som pratar om just ingenting. Det är förstås en högst subjektiv bedömning som jag lämnar åt det fåtal som kommer ägna Bunta ihop något intresse att göra.

Tanken är att jag tänker ägna minimalt med tid åt betraktelser av mitt eget liv, utan fokusera på saker som sägs i media eller tankar som uppstår i diskussioner.

Dags att sparka igång:

Alla dessa meningslösa bloggar, dem ska man bara bunta ihop o slå hjäl...